ljuslykta

En torr asfalterad väg, solen i ögonen, en cola light mellan knäna, ratten i ena handen och en ciggarett i den andra , radion på högsta volym och linda i sätet bredvid!
Lycka i ett enda ögonblick!


Direkt efter jobbet (som för övrigt tagit alla mina krafter och fått mig gråt och svimfärdig de senaste dagarna) så samlade jag och linda ihop oss och gav oss iväg för seriös shopping!
I första skoaffären bunkrar vi upp med ca 6-7 par var, slängde av oss alla jackor och väskor på en soffa och slog läger!
Det slutade lyckat!  Tre par skor följde med mig hem och bara längtar efter att våren och sommaren ska komma så dom får komma ut!  (Ta tre, betala för två, jag är INTE paris hilton och använder pappas kreditkort och sen åker hem och badar i pengar, det är inte en upprepande vana för en fattigt sara, så låt mig glänsa lite i min vardagslyx)

Fortsatte våran vardagslyx med att äta suschi (som linda har fått för sig betyder knulla på japanska?)
underbart gott! Hyrde två brudiga/roliga filmer gick hem till den där stora soffan i mitt vardagsrum och drack vin och bara var!
Jag älskar att bara vara med denna underbara kvinna! Hon ger mig hopp och kärlek och får mig att skratta!


Hon & hennes fixa idéer!
Ett kort ögonblick idag fick jag för mig att jag skulle ha en hund! En pytteliten en bara, som jag kan lära kissa på låda om det krisar!
Fick tillbaka kommentarerna:
"Du har ju inte råd att äta själv hur ska du ha råd med en hund?"
"Sluta sara, skaffa en pojkvän istället"
"Är du säker på att en vandrande pinne inte är något för dig?"
"Du får INTE döpa den till peggy!"

Vart ligger allt förtroende i mig?

I och för sig fick jag för mig att jag skulle sluta röka imorse också, alla idéer är inte bra idéer!

Hon & hennes arbete!
För att totalt byta ämne så är mina arbetskamrater en samling av de bästa
människorna man kan stöta på!
Idag när jag kände att  "nu orkar jag inte mer, jag skiter i allt, jag bryr mig faktiskt inte längre" stod översvämmad med en beställning till 130 pers som bara dök upp som en trevlig överraskning på fredagen,  såg hur klockan gick alldeles för fort och jobbet jag hade framför mig gick alldeles för sakta.
Med trötta ögon så står jag och äter garneringen (mandarinklyftor, MUMS!) som jag ska kasta på maten
"Allt blir skitfult, jag får fan inte till det, jag KOMMER äta upp all garnering"
Då kommer mina räddare och hjälper till.
En av dessa kära kamrater hade dessutom bakat brownies till mig som jag skulle få för att jag hade varit så snäll och hjälpt henne förra helgen och i veckan med lite jobb
(vi behöver inte putsa min gloria mer genom att prata om detta, men brownies det fick jag)

Dom ger mig guldkant på vardagen!
(och tro mig, den håller jag hårt i)